Känner redan på rubriken att det här inte kommer bli något roligt inlägg, känns som om det kommer vara tomt fast med massa massa ord och bokstäver.
Har ni någon gång känt känslan att ni ena stunden är lyckligast i världen, att ni är omringade av alla som ni älskar och dom älskar er tillbaka? att ni inte skulle vilja byta bort stunden för någonting annat, ni vill vara där föralltid och ni vill att alla ska få känna den underbara känslan ni har? Minns ni den känslan? Nu.. vänd allting till det motsatta. Att i andra stunden, bara några mintuer senare så vänder allting och ni känner er helt plötsligt som den ensamaste personen i världen, att alla som nyss fanns runt om er och älskade er inte betyder något längre, att det känns som om deras kärlek inte når fram, den finns där och det har den säkert alltid gjort, men den når bara inte fram till just dig, den vill, men den tilltalar dig inte. Minns ni även den känslan? just den, just den känslan är den jag sitter inom mig just nu, allt känns bara hopplöst! även om jag borde vara lyckligast i världen eftersom jag har mina fina människor runt om mig som ger mig så mycket kärlek dagligen.
How about how you show it? i'm not pushing you away, I'm holding on for dear life.
But I need you to need me back. Why won't you ever just let me all the way in?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar